· fredrik
Repetera samma process 2026-04-20 Måndag
En tumregel verkar vara: när du når framgång, öka engagemanget och kör dubbelt så intensivt (eller mer realistiskt är kanske 20–30 % mer intensivt). Poängen är att fortsätta.
Det vore verkligen synd om jag nöjde mig här, efter en första lyckad körning med mer avancerad AI vad gäller förädling av grundsystemet som är den bärande strukturen för all framtid.
Jag kan inte nöja mig med att det gick bra med AI-agenterna här om dagen. Jag valde att försöka göra om samma process men ännu bättre. Jag härdade därför en system-specifikation under flera timmar, och jag körde en AI-agent över natten som lyckades utmärkt och kunde till och med avgöra när den var klar och stängde av sig själv 1 timme innan jag vaknade. Mycket bra! Genom en superhärdad specifikation för grundarkitektur blev AI-agenten vassare.
Tillvägagångssättet för var att en AI-agent först körde den härdade specifikationen mott befintligt system och identifierar områden som måste uppdateras enligt den stränga systemdoktrin som specifikationen anger. Den anger detaljerade principer och övergripande strukturer, och AI:n får inte avvika. Tidigare problem var att AI-agenterna hade för mycket spelutrymme för att göra antaganden vilket de också gjorde då de saknade mer detaljerade riktlinjer. När den härdade specifikationen var klar — när AI-agenterna inte längre hittade relevant kritik — startade jag en AI-agent som fokuserade på ett enskilt område i systemet och rättade det efter specifikationen. Agenten körde var 5:e minut i 5 timmar på en tankenivå av \"medel\".
Detta är samma arbetsmetod som innan, men skillnaden är att jag härdade en specifikation genom att 2 AI-agenter med tyngsta tankekapacitet argumenterade fram och tillbaka och jämförde med vad nuvarande kod försöker åstadkomma. Mina grundprinciper konkretiserades mot systemets varierande behov.
Målet är fortfarande en grundarkitektur som är solid i alla avseenden. Annars finns en tendens att system blir fragila när de växer. Det går att uppnå ett tillstånd där system kan växa nästan obegränsat utan att det blir fragilt, precis som att du kan installera många appar på en telefon där varje app har vitt skilda funktioner.
Jag försökte igår att etablera systemdoktrinen själv genom att klargöra mina tidigare principer jag arbetat fram, men jag lät sedan de två AI-agenterna fritt ta det till nästa nivå då det visade sig att jag gjorde samma mänskliga fel som vanligt. Jag nöjer mig med att \"själen\" av mitt arbete lever vidare i systemet samtidigt som AI-agenterna konkretiserar den i praktiska resultat med rekordfart. Det är just vad som är viktigt: du som AI-programmerare måste ha en sorts essens och riktning som du är väldigt noggrann med, för annars fyller AI-agenterna tomrummet med deras egna antaganden, vilket blott är standardlösningar som är minsta motståndets lag baserat på vad AI-agenten tror att du vill åstadkomma. Du måste få agenterna att veta vad du vill åstadkomma. Ja ... de är bra på att göra goda antaganden, men det håller inte för långsiktiga system. Du får lager av \"utmärkta lösningar\" som tillsammans inte är kompatibla. För att du ska kunna få agenterna att veta vad du vill, måste du själv veta vad du vill.
Jag lät AI-agenterna ta över mer av tankearbetet igår, och insåg att även mycket av det konceptuella arbetet kan delegeras till AI. Min uppgift blir att granska och avgöra om den konceptuella designen är vad jag önskar. Ofta är det så mycket information att jag bara låter det passera, men liksom en jägare i skogen måste du upptäcka den där lilla avvikelsen i omgivningen som kan vara avgörande för framgång.
Jag absolut älskar detta arbetssätt, men när det börjar halka snett är det ofta mardrömslikt. Felande AI medför antagligen en massiv dopaminkrasch hos människan. Du känner dig som en gud när det fungerar. Det är som att gå runt och peka med fingret och plötsligt uppstår det du vill ur tomma intet. Men om det börjar gå snett blir du som en försummad slav till dina höga förväntningar. Du vill så gärna tro att du är på rätt spår, och du kan till och med ingå i en sorts förnekelse då du inte vill acceptera att allt går åt skogen. Du tror att du är \"så nära\" att nå målet, men för varje försök sjunker du djupare i ett träsk du inte kan ta dig ur. Intressant nog har jag lyckats undvika dessa mardrömslika scenarion med den senaste AI-teknologin. Resultaten är genuint enastående. Men, det är just på grund av denna typ av fälla som jag är så noggrann med att härda grundstrukturen. Samma fälla fanns även i traditionell programmering, men det kändes mer mentalt skonsamt då hastigheten var lägre. AI maxar hastigheten enormt mycket. Generellt sett är en grundprincip inom Linux och systemdesign i övrigt att små fel straffar sig oerhört hårt på sikt. \"Jag tar det sedan\" straffar sig ofta hårt.
Den naturliga reaktionen hos människan tycks vara att minska engagemanget till hälften när de närmar sig mållinjen. Sedan stannar de och intygar för sig själva att de faktiskt har nått mållinjen. Människan tycks avsky ansträngning, och gör avkall på det så fort anledning ges.
Vad innebär det att vara målinriktad?... Fråga vem som helst och du får ett kulturellt svar. Det tidlösa, djupa och mystiska svaret är: målfokusering är att fortsätta även när du har nått målet. Målet som kan beskrivas är inte det riktiga målet :) Kärnan i vitalitet ligger i att engagemang och uppmärksamhet är konstant. Idén om ett mål vars uppfyllelse rättfärdigar passivitet och belåtenhet är vilseledande.